Ikaros (filmen)

Jag valde att reflektera kring den ryska filmen, för den var lite annorlunda jämfört med myten och dikterna.

I filmen var Ikaros inte en fånge i ett torn som skapade vingar för att bli fri, han var en vilsen person som till skillnad från sina grannar inte funnit sin plats i livet ännu. På så sätt var han ju också en fånge, även fast det inte var bokstavligt talat.
Han kastar sig utför stupet och flaxar med vingarna gång på gång men störtar bara, och får efter varje gång höra att hans försök att flyga är dömt att misslyckas.
Trots det ger han inte upp hoppet och efter varje fall samlar han ihop sina fjädrar och bygger en ny konstruktion. Just att han inte ger upp trots att ingen tror på honom berörde mig, det visar verkligen hur stark viljan är trots motgångar, och när han till slut lyckas blir alla helt tokiga. Deras skrik och rop bildar en dimma runt Ikaros, han drunknar i orden och faller mot sin död.
Jag tror filmen symboliserade många olika saker men framför allt handlade den nog om drömmar, att våga drömma om det omöjliga och lyckas, om ens för en liten stund.

Jag tyckte den här filmen var väldigt bra, mycket bättre än dikterna. Den var rörande och lite sorglig men samtidigt gullig som barnfilmer brukar vara.

Oidipus

Det här var första gången jag läste myten om kung Oidipus, den olyckssalige mannen som ovetande dödar sin fader och gifter sig med modern. Dock har jag hört talas om den på annan väg, jag har nämligen sett en kortfilm för något år sedan som sammanfattar myten någorlunda bra.
Min första tanke när jag läste boken var förvirring, det var många svåra fraser och ett annorlunda språk jämfört med vad jag är van vid. Jag hade aldrig läst ett drama på det sättet förut men med tidens gång blev det såklart enklare.
Det var mycket man skulle hålla reda på i texten men att veta hur den skulle sluta från början gjorde den enklare och mer intressant.

Om man ska skylla de olyckliga händelserna på någon tycker jag nog att de som främst bär ansvaret för all den här dramatiken är Oidipus föräldrar.
Det är ändå ganska uppenbart med tanke på att de övergav sitt barn för att rädda sig själva, men även för att föräldrarna inte såg till att Oidipus verkligen blev mördad om de nu var så rädda att spådomen skulle visa sig vara sann.
Samtidigt tycker jag att Oidipus åtminstone borde ha anat några samband mellan mordet på den förra kungen och den man han dödade för länge sedan, så det stör mig lite att han inte brydde sig om det för att den mannen var okänd för honom och därför inte någon värd att ödsla mer tid på.

Jag tycker att boken var helt okej, inte något jag skulle komma på att läsa själv men den hade sina spännande delar och budskapet om att man inte alltid kan fly ifrån sitt öde var bra.