Jag valde att reflektera kring den ryska filmen, för den var lite annorlunda jämfört med myten och dikterna.
I filmen var Ikaros inte en fånge i ett torn som skapade vingar för att bli fri, han var en vilsen person som till skillnad från sina grannar inte funnit sin plats i livet ännu. På så sätt var han ju också en fånge, även fast det inte var bokstavligt talat.
Han kastar sig utför stupet och flaxar med vingarna gång på gång men störtar bara, och får efter varje gång höra att hans försök att flyga är dömt att misslyckas.
Trots det ger han inte upp hoppet och efter varje fall samlar han ihop sina fjädrar och bygger en ny konstruktion. Just att han inte ger upp trots att ingen tror på honom berörde mig, det visar verkligen hur stark viljan är trots motgångar, och när han till slut lyckas blir alla helt tokiga. Deras skrik och rop bildar en dimma runt Ikaros, han drunknar i orden och faller mot sin död.
Jag tror filmen symboliserade många olika saker men framför allt handlade den nog om drömmar, att våga drömma om det omöjliga och lyckas, om ens för en liten stund.
Jag tyckte den här filmen var väldigt bra, mycket bättre än dikterna. Den var rörande och lite sorglig men samtidigt gullig som barnfilmer brukar vara.
Vad roligt att du tyckte om filmen! Jag tycker också mycket om den - det är något i Ikaros ihärdighet, och i tanken på att man inte kan mota bort drömmen hur istadigt man än försöker som tilltalar mig.
SvaraRaderaFånge inte i ett torn utan i andras föreställningar om vad som är möjligt? Det är en intressant tanke. Kanske särskilt när man tänker varifrån och när filmen har sitt ursprung?