3 påhittade ord

Tentakelsnäcka - Snäckan med bläckfisktentakler som sticker ut.

Snigelkobra - Varelsen med snigelögon som vecklar ut sina öron/gälar (för att skrämmas?).

Solfjädersfisk - Fiskarna som flyger över vattnet i "vingar" som påminner om hur man vecklar ut en solfjäder.

Ankomsten

Under de senaste svenskalektionerna har vi arbetat med ett nytt projekt, nämligen att "läsa" en bok som endast består utav bilder, till skillnad från de textfyllda böcker jag annars är van vid. Boken heter ankomsten och handlar (utifrån det vi tolkat från bilderna) om en man som lämnar fru och barn för att åka till ett främmande land.

Den symbol från boken som jag valt att reflektera kring är origami-fågeln. Den är en återkommande symbol genom hela boken och motivet på den första bilden i boken.
Mannen ger sedan den vikta fågeln till sin dotter som en avskedsgåva att inte ge upp hoppet innan han går på tåget och lämnar dem.
Fåglar överlag förekommer mycket ofta på bilderna, flickan ritar ett familjeporträtt där fadern har en fågel på armen och när han sedan sitter på skeppet bort från dem viker han ännu en fågel av brevet han skrivit. När han granskar den flyger hundratals vita fåglar över skeppet och mot hamnen där de ska av, och dessa fåglar ser faktiskt lite pappersliknande ut för man ser inga tydliga fjädrar på vingarna.

På en bild i boken som föreställer den stora, främmande staden finns en stor fågelliknande staty. Den har vingar och ett ägg i sin famn, men även armar. Fågeln kanske representerar trygghet och övervakande för ägget som är staden.

När mannen sitter i sitt rum några kapitel fram skriver han ett andra brev till sin familj. Han viker det sedan till en fågel som han lägger i en brevlåda och det lyfter mot skyn för att leverera brevet. Det dröjer flera månader och snön har till och med kommit men till sist får han hem ett brev innehållande en likadan origami-fågel av brev från fru och dotter och han rusar lyckligt ut mot en hiss ropar på sin familj som äntligen anlänt.

Jag tror att fågeln representerar hopp och lycka, han lämnade sin familj med en fågel som minne och i slutet får han tillbaka en fågel, kanske är det samma, som återförenar dem, och när de kramas flyger de riktiga fåglarna över dem.

Ikaros (filmen)

Jag valde att reflektera kring den ryska filmen, för den var lite annorlunda jämfört med myten och dikterna.

I filmen var Ikaros inte en fånge i ett torn som skapade vingar för att bli fri, han var en vilsen person som till skillnad från sina grannar inte funnit sin plats i livet ännu. På så sätt var han ju också en fånge, även fast det inte var bokstavligt talat.
Han kastar sig utför stupet och flaxar med vingarna gång på gång men störtar bara, och får efter varje gång höra att hans försök att flyga är dömt att misslyckas.
Trots det ger han inte upp hoppet och efter varje fall samlar han ihop sina fjädrar och bygger en ny konstruktion. Just att han inte ger upp trots att ingen tror på honom berörde mig, det visar verkligen hur stark viljan är trots motgångar, och när han till slut lyckas blir alla helt tokiga. Deras skrik och rop bildar en dimma runt Ikaros, han drunknar i orden och faller mot sin död.
Jag tror filmen symboliserade många olika saker men framför allt handlade den nog om drömmar, att våga drömma om det omöjliga och lyckas, om ens för en liten stund.

Jag tyckte den här filmen var väldigt bra, mycket bättre än dikterna. Den var rörande och lite sorglig men samtidigt gullig som barnfilmer brukar vara.

Oidipus

Det här var första gången jag läste myten om kung Oidipus, den olyckssalige mannen som ovetande dödar sin fader och gifter sig med modern. Dock har jag hört talas om den på annan väg, jag har nämligen sett en kortfilm för något år sedan som sammanfattar myten någorlunda bra.
Min första tanke när jag läste boken var förvirring, det var många svåra fraser och ett annorlunda språk jämfört med vad jag är van vid. Jag hade aldrig läst ett drama på det sättet förut men med tidens gång blev det såklart enklare.
Det var mycket man skulle hålla reda på i texten men att veta hur den skulle sluta från början gjorde den enklare och mer intressant.

Om man ska skylla de olyckliga händelserna på någon tycker jag nog att de som främst bär ansvaret för all den här dramatiken är Oidipus föräldrar.
Det är ändå ganska uppenbart med tanke på att de övergav sitt barn för att rädda sig själva, men även för att föräldrarna inte såg till att Oidipus verkligen blev mördad om de nu var så rädda att spådomen skulle visa sig vara sann.
Samtidigt tycker jag att Oidipus åtminstone borde ha anat några samband mellan mordet på den förra kungen och den man han dödade för länge sedan, så det stör mig lite att han inte brydde sig om det för att den mannen var okänd för honom och därför inte någon värd att ödsla mer tid på.

Jag tycker att boken var helt okej, inte något jag skulle komma på att läsa själv men den hade sina spännande delar och budskapet om att man inte alltid kan fly ifrån sitt öde var bra.

Medea

När vi läst histiorien om Medea och Jason valde jag att argumentera för Medea. Dels för att Jason väljer att lämna henne enbart för att själv kunna leva ett rikare liv, trots att han inte älskar kungens dotter, och dels för att Medea tvingas lämna landet på grund av detta. Att hon blir rosenrasande över sveket är enligt kungen inte acceptabelt, och Jason gör inte tillräckligt för att förhindra landsförvisningen. Detta trots han vet att Medea och deras två söner inte har någonstans att ta vägen. Sedan hon trotsat fadern och gift sig med Jason är hon inte önskad någonstans längre.

Körledarinnan "Jason, du smyckar vackert dina ord.
                         dock säger jag, med risk att stöta dig
                         det är ej rätt att överge sin hustru"
Körledarinnan berättar här, men på ett mycket milt sätt för att inte uppröra Jason alltför mycket, att även hon argumenterar för Medea.

Jag citerar även vad Angus sa under lektionen: "Medea lämnade allt för Jason, och Jason lämnade Medea för allt." Jag tycker det beskriver situationen perfekt, Medea var helt förtrollad av kärleken medan Jason prioriterade makt och rikedom, men det kanske var det han trodde var lönsammast i slutändan? Att kunga-titeln skulle kunna rädda de andra familjemedlemmarna från fattigdom.

Den ovillige fundamentalisten

Jag har läst Den ovillige fundamentalisten, en roman av Mohsin Hamid.

Boken handlar om Changez, en ung pakistanier som reser till USA för att studera och lyckas, tack vare sina toppbetyg, få ett välbetalt jobb på en firma som värderar värdet på andra företag.

Han träffar även en ung kvinna vid namn Erica som han förälskar sig i. Men hans tillvaro vänds upp och ner efter 9/11-attacken och ingenting blir sig likt. Changez berättar hela historien för en främmande man på ett café.

Under en svenskalektion diskuterade vi teman och mönster i boken, och ett av dessa som jag tyckte var extra framträdande i boken och gjorde den intressant var sättet den var skriven på. 

Det sker många tempusbyten mellan nutid- då Changez sitter på cafét med Amerikanen – och dåtid, det vill säga livshistorian som han av okänd anledning berättar för den främmande mannen.

Boken innehåller på så sätt 2 berättelser som man växlar emellan vilket gör den mer intressant, man ska precis få reda på något spännande och då börjar den parallella berättelsen så man får läsa det istället, ovetande om vad som skett eller ska ske.
Det var annorlunda att boken var som en ensidig dialog istället för en då bägge parterna pratade.

En annan sak vi diskuterade var namnen på på, framförallt, huvudpersonerna i boken. Changez namn betyder ”förändringar” på engelska, och det var just det som han fick genomgå efter 9/11. 

Ericas namn skulle även kunnat vara en förkortning för America, landet som trots sin storhet blev så sårbart efter terror-dådet, Erica likaså efter att hennes pojkvän sedan barndomen, Chris gått bort i cancer.

Bloggfråga v.38: Utan Titel.

Pjäsen vi såg på Unga Klara i torsdags var inte alls som jag förväntat mig,  men trots det visade den sig vara riktigt bra. 

Från början trodde jag att Ardalan Esmailis bara skulle presentera sig själv och pjäsen han skrivit.  

Jag satt länge och väntade på att resten av skådespelarna skulle komma in så att "den riktiga pjäsen" skulle börja, och blev väldigt förvånad när jag insåg att han skulle utföra en enmansshow.  

Han utförde hela pjäsen helt själv, med i stort sätt bara sin pall som rekvisita.

Trots det var den hur bra som helst, Ardalan är en otroligt duktig skådespelare och lyckades framföra ett viktigt budskap på både ett roligt och smart sätt.

Man vet egentligen inte hur det är att gå igenom sådana saker, att leva på flykt och behöva ta till drastiska metoder för att överleva förrens man måste uppleva det själv. 

Ardalans pjäs gjorde dock att jag kunde sätta mig in i den situationen lite bättre än jag kanske gjort tidigare, eftersom att man inte tänker på sådana saker så mycket i vanliga fall. 

Det var säkert fler än jag i publiken som började tänka mer på hur flyktingar faktiskt har det, att de lämnat allt bakom sig i hopp om ett bättre liv någon annanstans.  

Jag tycker att "Flykten Från Guldnyckeln" hade varit en väldigt passande titel, men samtidigt är den nuvarande minst lika bra. Egentligen tror jag att det är mycket tanke som ligger bakom "Utan Titel", 

han kunde lika gärna ha döpt den till ett "riktig" titel men valde att göra motsatsen, kanske för att visa att en titel kan betyda så mycket och lite på samma gång.